Texten är ett något omarbetat utdrag ur mitt exjobb om det arkitekturteoretiska konceptet ”tektonik”.
Säynätsalo, som vid tiden var ett industrisamhälle med 3000 invånare, hade ursprungligen etablerats på tre öar i Finlands näst största sjö, hade varit en bosättning i endast drygt femtio år och en kommun i tjugofem, när man 1949 utlyste en inbjuden tävling om att uppföra ett nytt stadshus. Alvar Aalto, som nyss fyllt 50 år och var en internationellt etablerad arkitekt, vann tävlingen och byggnaden som sedermera kom att stå färdig vid årsskiftet 1951/1952 kom att utgöra ett av de första och mest betydelsefulla verken i Aaltos “rött tegel”-period.
Förslaget var en multifunktionsbyggnad med fyra tvåvåningslängor kring en upphöjd innergård, där den senare var ämnad som en mötesplats i sig självt, likt en italiensk “piazza”. I en av längorna rymdes bostäder i två plan som vid tiden beboddes av personer som arbetade i byggnaden medan affärslokaler förlades till bottenvåningen i två av de andra längorna.
Byggnadens offentliga funktioner med bibliotek i en länga och den kommunala administrationen i två, förlades mot den upphöjda innergården. Utåt markerade de kommunala verksamheterna sig genom att den stora sammanträdessalen, som enda funktion, är förlagd till ett tredje våningsplan i byggnadens karaktäristiska högdel.
När Säynätsalo gick samman med grannkommunen Jyväskylä 1993 upphörde byggnadens administrativa funktion och delar av byggnaden har tillfälligtvis stått outnyttjade. 1994 blev byggnaden kulturminnesmärkt och under de följande åren följde en omfattande, men mycket varsam, renovering.
Idag ägs byggnaden av Jyväskylä kommun och hyrs ut till en lokal entreprenör som anordnar guidade turer och i sin tur hyr ut lokalerna för övernattning, möten eller konferenser. Biblioteket har expanderat och upptar nu båda planen i sin länga. Det finns även ett café och ett antikvariat i de tidigare butikslokalerna (Tavolo Bianco, 2021).
Omnämnanden
Inom ramen för den tektoniska diskursen omnämns byggnaden av Kenneth Frampton så väl i essän Towards a Critical Regionalism (1983) som i boken Studies in Tectonic Culture (1995).
I den förra beskrivs främst byggnadens fenomenologiska kvaliteter med fokus på den taktila upplevelsen av skillnaden i materialens friktion och stadighet när man rör sig uppför trappan, med steg i naket tegel, in i sammanträdessalen med dess polerade trägolv. Denna transition för även med sig upplevelseskillnader i såväl akustik, doft och textur, vilket genom dessa kontraster ytterligare förstärker salens officiella karaktär.
I den senare utökas resonemanget med tankar kring hur detta att röra sig från den mörka, stereotomiska trapphallen in i den ljusa [sic!]sammanträdessalen, vars träpanelsbeklädda innertak som bärs upp av de solfjäderliknande takstolarna istället är starkt tektonisk, befäster känslan av anländande.
Juhani Pallasmaa ger en kanske mer rättvisande beskrivning av salens ljusförhållanden. I The Eyes of the Skin (2012) liknar han salen vid en mörk livmoder som väcker en mystisk och mytologisk känsla av gemenskap, att dunklet främjar solidaritetskänslor och stärker det talade ordets kraft.
Sinnenas upplevelse, patos
Jag upplevde byggnaden som mycket mindre än den egentligen är, tegelvolymen är uppbruten i mindre undervolymer som speglar de mänskliga måtten i och med att de tre våningsplanen går att utläsa genom formen. Färg- och materialpaletten samspelar mot den omgivande barrskogen och bidrar tillsammans med det faktum att den norra längan gräver sig in i kullen bortom huset, som den upphöjda innergården blir en fortsättning på, att byggnaden verkligen känns rotad på platsen.
Exteriört slås man av en känsla av självklarhet, som att byggnaden inte kan vara på något annat sätt än den faktiskt är.
Det första som slår en när man träder in i lobbyn är det gröna ljuset som strilar in genom det klätterväxthöljda fönsterpartiet och för en sekund känns det nästan som att man trätt rakt in i ett terrarium på Skansen. Teglet som fortsätter in i byggnaden längs både väggar och golv tar en dock tillbaka och likt ett taktilt stråk leder det en vidare genom byggnaden. Man fylls onekligen av en känsla att man är den senaste länken på en mycket lång kedja med människor som gått genom byggnaden de senaste sjuttio åren genom att se, och genom skosulorna känna, var tegelgolvet blivit blankslitet eller skålat sig från tusentals fotsteg före ens egna.
Den stora rymden i salen en trappa upp och med den tillhörande akustiken får en naturligt att känna sig ödmjuk, man vill dämpa sig och kroppen gör sig redo att lyssna. Den dunkla salen med sitt enda men stora ljusinsläpp tillåter en att känna olika saker beroende på var man fäster blicken. I mörkret kan man vända sig inåt i sig själv och lyssna, eller så låter man tankarna vandra ut i världen genom norrljuset.
Tektoniska tankar, logos
Aalto hade förmodligen inte en tanke på att försöka förhålla sig till våra sentida definitioner av vad tektonik är, men trots detta uppvisas stundtals ett tydligt tektoniskt förhållningssätt.
De stereotomiska, staplade, delarna sitter tungt och ankrar byggnaden till platsen medan de tektoniska eller monterade binder samman volymerna och är påfallande lätta, ofta med ett “korslagt” uttryck med primärer och sekundärer. Aalto låter till stor del materialen vara vad de är och använda dem till det de är bra på. Fjärilstakstolarna är ett tydligt exempel av “att dekorera konstruktionen snarare än att konstruera dekoration”. Med sin sinnrika komplexitet och på samma gång enkla självklarhet är de sinnebilden av hur ett tektoniskt förhållningssätt kan skapa intressantare arkitektur.
Byggnaden är inte utan atektoniska lösningar, de utkragande tegelvolymerna har ingen tydlig bärning, inte heller de stora öppningarna i murverket kring stora salen, vars spännvidder klaras med hjälp av armerade betongbalkar dolda bakom murverket. Glasgången kring innergården som med sina glaspartier och smäckra stålpelare annars ger ett lätt, tektoniskt (i bemärkelsen sammanfogat) intryck, avslutas uppåt med ett slätt vindsbjälklag i betong. Det lätta uttrycket hade blivit tydligare om det fått en takskonstruktion likt den lätta överbyggnad av trä som kröner det utanpåliggande trapploppet upp till översta våningen
Plats: Säynätsalo, Jyväskylä, Finland
Uppfört: 1952
Arkitekt: Alvar Aalto (1898-1976)
Foto: Carl August Agrell
Ritningar/illustrationer: Carl August Agrell
